In Memoriam
Ann-Britt ”Riksänkedrottningen” Jönsson, Klippandagarna 2012
Astrid Lindgren hade minsann rätt ändå….
Jag tror att det var någon gång i juni 1997 som jag först mötte Ann. Jag vet i alla fall med säkerhet att det var på Göteborgs stadsmuseum i samband med föreningsdagarna som anordnades under några år. Dessa dagar var ganska hektiska då vår förening var relativt nybildad och vi var inte så många som hade utrustning i form av kläder och annat. Ändå hade vi valt att medverka för att på så sätt marknadsföra vår förening i hopp om att få uppdrag.
Dagen var nästan slut och vi hade börjat plocka ihop när det helt plötsligt kommer fram en liten dam till mig och frågar om vi skulle kunna tänka oss att medverka på Klippandagarna i september samma år. Vi var väl mer eller mindre desperata att få intäkter till föreningen så att vi kunde skaffa mer utrustning att bygga vidare på, så jag svarade mer eller mindre ja på stående fot. Vad Klippandagarna var och vad vi skulle kunna bidra med där hade jag inte en aning om men det löser väl sig…
Så inleddes en vänskap som skulle bestå i nästan 20 år av mitt liv…
Ann Jönsson, denna lilla kvinna som, skulle det visa sig, var en oerhört envis, positiv, och underfundig människa. Inga svårigheter var för stora och inga problem för svåra för att Ann inte skulle kavla upp ärmarna. Hon kunde läxa upp både politiker och byggherrar när hon tyckte att de var ute och fiskade i grumliga vatten. Hon visade med stort engagemang att man minsann kan stoppa byggplaner för folk med ”hur mycket pengar som helst” på fickan och samtidigt se till att folket inom stadsdelsnämnder & kommunala hyresbolag bidrog till att bjuda invånarna på de första Klippandagarna.
Klippandagarna ja, det var ju där det mer eller mindre började…
Första året medverkade jag, Anders Ellevad och två soldater, tror jag. Vi hade precis fått sytt färdigt våra första uniformer samt tillverkat våra första värjor och pikar. Vad vi gjorde minns jag faktiskt inte, men något rätt måste det ha varit för Ann sa på stående fot innan vi skildes åt att vi ses nästa år och då vill jag ha mer… mycket mer. Visst inga problem, svarade Anders och jag och gick hem och glömde nog bort det hela rätt snart.
Nu vore inte Ann Ann om hon lät sig nöjas med detta. Nej absolut inte, hon började ringa både mig och Anders med jämna och ojämna mellanrum. Det var planeringsmöten hit och sponsormöten dit, marknadsföringsmöten mm. Ett tag undrade jag nog om inte tanten kanske tagit sig lite för mycket vatten över huvudet, men icke då…
Med idogt arbete och ett aldrig sinande tålamod med folk som på allehanda sätt försökt sätta käppar i hjulen för Klippandagarna har hon lyckats föra arbetet framåt så att evenemanget kunnat växa och utvecklas år för år. Efter ett par år tyckte hon att det kanske vore dags att bjuda in även andra föreningar att medverka. Men det gjordes på ett tidigt stadium klart för dem att allting beror på hur mycket sponsorpengar hon kunde få in. ”Först skall GII ha sitt och sedan får vi se hur långt det räcker.”
För sådan var hon ”vår” Ann. ”Det skall vara rättvist”. GIIA ställde upp när Klippandagarna var nytt och okänt och det till en blygsam ersättning då vi ville att det skulle bli en slant över till nästa års evenemang. Efter ett antal år blev Ann även medlem i vår förening även om hon tyckte att det ibland var svårt att få pengarna att räcka till medlemsavgiften. Det gladde oss därför extra mycket då vi kunde utse henne till Hedersmedlem i Gustav II Adolfs Fotfänika. För övrigt en av endast två personer som fått den titeln.
Med tiden hoppade en del av de sponsorer som stöttat Klippandagarna av och det blev återigen osäkert om verksamheten skulle kunna fortsätta. Ann som sällan eller aldrig var rådlös kom då på att man kan ju söka bidrag från olika fonder. Hon hade ingen aning om hur det skulle gå till men det löser sig nog…, och kan man tänka sig att det gjorde det ju också.
När beskedet att Ann gått bort nådde mig i fredags (naturligtvis den 13:e) så hade jag först svårt att tro att det var sant. Det var ju bara någon dag sedan jag pratade med henne senast, och då lät hon ju hur pigg som helst.
Nåväl, Ann har ju som många av oss vet varit ganska dålig under stora delar av hösten och vintern, och det tar ju som bekant på krafterna. Någon gång under natten till fredagen somnade Ann in i lugn och ro. Det är en tröst för oss alla att det gick på just det sättet, det hade varit hemskt att se henne ligga månader och kanske år på något sjukhem och tyna bort. Jag tror faktiskt att hon skulle föredra det så här…
Det finns så många ord som jag skulle kunna säga när man sitter så här och skriver en minnesruna, men mycket av mina tankar känns på något sätt så privat och lämpar sig därför inte för att publiceras.
Därför vill jag härmed avsluta på samma sätt som jag inledde det hela. Jag väljer att göra det med Astrid Lindgrens ord…
Ann Jönsson… Hon fattas mig!
Astrid Lindgren hade minsann rätt ändå….
Jag tror att det var någon gång i juni 1997 som jag först mötte Ann. Jag vet i alla fall med säkerhet att det var på Göteborgs stadsmuseum i samband med föreningsdagarna som anordnades under några år. Dessa dagar var ganska hektiska då vår förening var relativt nybildad och vi var inte så många som hade utrustning i form av kläder och annat. Ändå hade vi valt att medverka för att på så sätt marknadsföra vår förening i hopp om att få uppdrag.
Dagen var nästan slut och vi hade börjat plocka ihop när det helt plötsligt kommer fram en liten dam till mig och frågar om vi skulle kunna tänka oss att medverka på Klippandagarna i september samma år. Vi var väl mer eller mindre desperata att få intäkter till föreningen så att vi kunde skaffa mer utrustning att bygga vidare på, så jag svarade mer eller mindre ja på stående fot. Vad Klippandagarna var och vad vi skulle kunna bidra med där hade jag inte en aning om men det löser väl sig…
Så inleddes en vänskap som skulle bestå i nästan 20 år av mitt liv…
Ann Jönsson, denna lilla kvinna som, skulle det visa sig, var en oerhört envis, positiv, och underfundig människa. Inga svårigheter var för stora och inga problem för svåra för att Ann inte skulle kavla upp ärmarna. Hon kunde läxa upp både politiker och byggherrar när hon tyckte att de var ute och fiskade i grumliga vatten. Hon visade med stort engagemang att man minsann kan stoppa byggplaner för folk med ”hur mycket pengar som helst” på fickan och samtidigt se till att folket inom stadsdelsnämnder & kommunala hyresbolag bidrog till att bjuda invånarna på de första Klippandagarna.
Klippandagarna ja, det var ju där det mer eller mindre började…
Första året medverkade jag, Anders Ellevad och två soldater, tror jag. Vi hade precis fått sytt färdigt våra första uniformer samt tillverkat våra första värjor och pikar. Vad vi gjorde minns jag faktiskt inte, men något rätt måste det ha varit för Ann sa på stående fot innan vi skildes åt att vi ses nästa år och då vill jag ha mer… mycket mer. Visst inga problem, svarade Anders och jag och gick hem och glömde nog bort det hela rätt snart.
Nu vore inte Ann Ann om hon lät sig nöjas med detta. Nej absolut inte, hon började ringa både mig och Anders med jämna och ojämna mellanrum. Det var planeringsmöten hit och sponsormöten dit, marknadsföringsmöten mm. Ett tag undrade jag nog om inte tanten kanske tagit sig lite för mycket vatten över huvudet, men icke då…
Med idogt arbete och ett aldrig sinande tålamod med folk som på allehanda sätt försökt sätta käppar i hjulen för Klippandagarna har hon lyckats föra arbetet framåt så att evenemanget kunnat växa och utvecklas år för år. Efter ett par år tyckte hon att det kanske vore dags att bjuda in även andra föreningar att medverka. Men det gjordes på ett tidigt stadium klart för dem att allting beror på hur mycket sponsorpengar hon kunde få in. ”Först skall GII ha sitt och sedan får vi se hur långt det räcker.”
För sådan var hon ”vår” Ann. ”Det skall vara rättvist”. GIIA ställde upp när Klippandagarna var nytt och okänt och det till en blygsam ersättning då vi ville att det skulle bli en slant över till nästa års evenemang. Efter ett antal år blev Ann även medlem i vår förening även om hon tyckte att det ibland var svårt att få pengarna att räcka till medlemsavgiften. Det gladde oss därför extra mycket då vi kunde utse henne till Hedersmedlem i Gustav II Adolfs Fotfänika. För övrigt en av endast två personer som fått den titeln.
Med tiden hoppade en del av de sponsorer som stöttat Klippandagarna av och det blev återigen osäkert om verksamheten skulle kunna fortsätta. Ann som sällan eller aldrig var rådlös kom då på att man kan ju söka bidrag från olika fonder. Hon hade ingen aning om hur det skulle gå till men det löser sig nog…, och kan man tänka sig att det gjorde det ju också.
När beskedet att Ann gått bort nådde mig i fredags (naturligtvis den 13:e) så hade jag först svårt att tro att det var sant. Det var ju bara någon dag sedan jag pratade med henne senast, och då lät hon ju hur pigg som helst.
Nåväl, Ann har ju som många av oss vet varit ganska dålig under stora delar av hösten och vintern, och det tar ju som bekant på krafterna. Någon gång under natten till fredagen somnade Ann in i lugn och ro. Det är en tröst för oss alla att det gick på just det sättet, det hade varit hemskt att se henne ligga månader och kanske år på något sjukhem och tyna bort. Jag tror faktiskt att hon skulle föredra det så här…
Det finns så många ord som jag skulle kunna säga när man sitter så här och skriver en minnesruna, men mycket av mina tankar känns på något sätt så privat och lämpar sig därför inte för att publiceras.
Därför vill jag härmed avsluta på samma sätt som jag inledde det hela. Jag väljer att göra det med Astrid Lindgrens ord…
Ann Jönsson… Hon fattas mig!
Björn Ulfvensköld
Sekreterare - Gustav II Adolfs fotfänika