Tross

Men armén bestod inte bara av soldater. Där fanns också en mängd annat folk. Soldaterna hade sedan gammalt haft rätt att ta med sig sina hustrur och sina barn. Däremot skulle inga lösaktiga kvinnor få uppehålla sig i fältlägret. Följde en ogift kvinna med en soldat, var denne tvungen att gifta sig med henne eller också fick hon dra sin färde.
En armé blev på detta sätt mångdubblad i storlek, vilket ställde stora krav på försörjning, transporter och ordning, Trossen måste utökas, och särskilt folk fick avdelas för att hålla reda på kvinnor och barn. Man måste se till att trossen fick ordentligt skydd. Man var mycket angelägen om att få den med sig så nära stridslinjen som möjligt, för att den bättre skulle kunna skyddas. Förlorade man ett slag betydde det å andra sidan att trossen gick till spillo, eftersom den inte kunde hålla jämna steg med de flyende soldaterna. Det var säkert en orsak till att så många soldater bytte sida mitt under pågående krig. Gifta soldater hade annars varit tvungna att lämna hustru och barn i segrarens händer. 

Olika slags läger

Den skotska översten Robert Monro, som i många år tjänstgjorde i svenska arméerna, har i sina memoarer skildrat olika slag av fältläger och hur man valde sådana. Han skiljer mellan fyra olika slags läger:
Stridsberedda nattläger
Vanligt nattläger
Befäst läger
Vinterkvarter i städer och byar.

Stridsberedda nattläger

Då armén vilade stridsberedd, fanns alla på sina platser. Artilleriet stod färdigt, och trossen hade kört upp i skydd. Man fick natten att gå genom skämt och roliga påhitt, såvida inte högsta beredskap lade lägret i tystnad.

Vanligt nattläger

De vanliga nattlägren slog man i allmänhet mellan fyra och fem på eftermiddagen, på sommaren invid en by eller en stad, gärna på en äng nära vatten, på vintern intill en skog för att man skulle få vedbrand och skydd. Det hela gick så att armén marscherade upp i brigader, och sedan märktes varje förbands område ut. Pikenerare satt sina pikar efter varje mans uppställningsplats. I torrt väder skulle också musketerarna sätta sina musköter ute på marken i bestämd ordning. Först sedan vakt hade satts ut, fick soldaterna lämna sina vapen. Tross, artilleri och ammunitionsvagnar körde upp i särskild ordning. Hästar skickades sedan ut på betet. Officerarna lät sätta upp sina tält, och matlagningen började vid eldarna. Efter aftonbönen var det dags för ordergivningen, och speciella nattpatruller sändes ut för att man inte skulle bli överraskad av fienden. Följande morgon kallade trummorna till avmarsch efter olika förberedelser.

Befäst läger

De befästa lägren förekom vid flera tillfällen. Ibland gällde det att locka till sig en motståndare, ibland att skydda sig mot ett förestående angrepp.
Lägren vid Schwedt och Werben 1631 och vid Nürnberg 1632 är de mest bekanta. Monro var för sin del inte särskilt förtjust i dessa läger. Han gillade inte de ständiga utfallen och inte heller, att man ibland måste överge sitt hus, därför att fienden hade tagit det. Ändå gick det an, menade han, bara armén var välbetald och kunde köpa förnödenheter för pengarna. Lägret måste också hållas snyggt och rent, och god ordning måste råda.
Mat och varor av olika slag till lägren skaffade bl.a. genom marketentarna. Också borgare i städerna kunde få stå till tjänst med tillförsel av öl bröd och allehanda viktualier. Särskilda pass utfärdades, som gav dem rättighet att fritt passera till och från lägret. Desamma gäller handel med andra varor. Som exempel kan man ta det pass, som Gustav Adolf i juli 1630 utfärdade för Robert Bremer. Bremer fick där tillstånd att hålla uti våra fältläger och vid de städer vi våra garnisoner hava, öppna krambodar och obehindrat till våra krigsofficerare och gemene krigsfolk samt andra sitt kramgods föryttra och försälja. Köpmännen var mycket viktiga för arméernas försörjning och särskilt under vissa tider hade de en utslagsgivande betydelse , bl.a. genom att förskottera pengar och varor. Penningbristen tvingade ofta armén till orörlighet.
Samröret med den lokala befolkningen var av den allra största betydelse för soldaterna och deras familjer. Särskilt var detta fallet, då soldaterna var inkvarterade hos enskilda medborgare.

Vinterkvarter i städer och byar.

Under vintern skulle trupperna vila ut, nya förband skulle sättas upp och de gamla kompletteras och det kommande sommarhalvårets fälttåg skulle förberedas. 1631 års vinterkvarter kan tas som exempel på hur dessa kunde vara organiserade. Trupperna förlades då över ganska stora områden i Nordtyskland. Infanteriet inkvarterades i städer och skulle underhållas där, medan ryttarna hade sina kvarter på landsbygden.
Enligt bestämmelserna för kvarteren skulle varje soldat per månad ha en tunna bröd eller en kvarts tunna mjöl (ca 17 kg), en halv tunna öl (ca 60 l) eller motsvarande. Måtten varierade dock starkt, särskilt u Tyskland. Ryttarna skulle dessutom för hästen ha två och halv scheffel havre, ett bestämt mått hö och fyra buntar halm. Denna utspisning in natura kunde emellertid bytas ut mot pengar. Varje soldat skulle i så fall ha två riksdaler i månaden. Befälet hade större förmåner, men även för dem gällde noggrant specificerade regler. Fördelningen av trupperna på olika orter skedde 1631 efter en central bestämd ordning. Sedan kunde de olika regementena genom förhandlingar med de lokala myndigheterna få fram vad de behövde.
Genom att vinterkvarteret låg spridda över så stora områden, gällde detaljerade order om försvar och samlingsplatser i händelse av fientliga angrepp. Just 1631 blev detta aktuellt, när den kejserliga befälhavaren Tilly riktade ett kraftigt anfall mot en del av hären. Ofta avsåg sådana operationer enbart att oroa och tvinga motståndaren till omgrupperingar. Denna ovan nämnde översten Monro berättar om vinterkvarteren i sina memoarer. Han betonar, att det endast var vid kall väderlek och då fienden var avlägsen som man gick i vinterkvarter. Först fick kungen och hans stab sina kvarter, sedan överstarna och deras regementen. Artilleristerna gynnades framför annat krigsfolk. De skulle ha det bästa kvarteret för sig, sina tjänare och sina hästar. De övriga fick hålla till godo med sämre. I allmänhet sökte man ordna inkvartering i städer, som ansågs vara bättre än byarna, men också i byarna förlades folk. Fotfolket fick ofta nöja sig med inkvartering i byar enligt vad Monro berättar.
Förutom den vanliga vakthållningen vid kvarteren hade man särskilda spaningspatruller utsända för att förhindra överraskande anfall. Togs en patrull till fånga, fanns alltid minst en till ute, som kunde rapportera vad som hände. En ordonnansryttare från varje förband fanns hos generalen för att snabbast möjligt överbringa denna order. Mönstringar företogs också då och då för att kontrollera truppernas tillstånd och numerär.
Ibland kunde vinterkvarteren fylla en uppgift vid sidan av återhämtning och komplettering. På hösten 1648, just när man väntade meddelande om fred, gavs order om att arméerna skulle gå vinterkvarter spridda över så stora områden som möjligt, dels för att få bästa underhåll, dels och framför allt för att kunna kontrollera att fredsbestämmelserna följdes inom ett stort landområde.