Pik

Det förlängda stötspjutet-långspjutet försågs vid 1500-talets slut med en smal, rombisk spets, efter vilken det fr. o. m. nu benämndes pik (fr. piquer, sticka)-åter blivit fotsoldatens förnämsta vapen. Piken vilken kunde användas för såväl offensiva som defensiva syften, torde ha haft sin största betydelse som avhållsvapen. Säkerligen var det inte någon angenäm uppgift att sätta in ett anfall mot en fiende som bildade igelkott med hjälp av de långskaftade vapnen. Dessa hade nämligen längre räckvidd än ryttarlansarna. Bland pikens förespråkare kan nämnas Machiavelli, Erik XIV och italienaren Basta, vilken kallade piken och lansen vapnets drottning. Att även handlingens män sympatiserat med teoretikerna i nyssnämnda fråga framgår av 30-åriga krigets stridsskildringar, i vilka pikenerarfyrkanterna spelade en framträdande roll. Dock synes man redan vid 1600-talets mitt ha börjat tillmäta piken mindre betydelse.
Pikens olika delar är pikspets, holk, skaftskenor och skaft.

Pikspets

Pikspetsarna tillverkades i början av 1600-talet mest av bondsmeder. De skulle vara så härdade, att de bet på harnesken, annars erhöll smederna ingen betalning.

Holk

Skaftskenor
Skaftskenor utgick från holken och gick ner längst skaftet. Skenornas uppgift var enligt Wallhausen 1615 "så att varken en ryttare eller en infanterist skall kunna hugga av skaftet med sitt sidovapen"

Skaft
Pikskaften tillverkades av god ask, men fanns det inte så användes furu. Längden varierade men år 1613 påbjöds, att pikskaften skulle göras 10 alnar (6 meter) långa, men 1616 förkortades de en aln, så att deras längd nu blev 5,4 meter.