I dag har vi en 1-pundig salut kanon och en 3-pundig regimensstycke båda i fältlavett.
Tanken är att vi skall utöka våran pjäsbestånd, önskvärt är att ha fyra 3-pundiga regimensstycke någon gång i framtiden.
I år är målsättningen att de som skall delta och skjuta kanon har övat sig och är väl förtrogen med handhavandet. Säkerhet är en viktig del när vi använder kanonerna. Det får aldrig gå fel.
Alla som är pjäsbesättning skall veta sin roll och känna till sina skyldigheter.
Pjäser
När Gustav II Adolf var 17 år, blev han kung och fick då bland mycket annat ärva ett artilleri som var i behov av kraftig förbättring. Detta gällde både organisatoriskt och materiellt. Kungen hämtade sin inspiration bland annat från den nederländska skolan.
Efter nederländskt mönster fastställdes det ett fåtal kalibrar, samt att man gjorde pjäserna lättare för att på detta sätt öka deras rörlighet.
I 1630 års artillerisystem ingick 3-, 12- och 24-pundiga pjäser;
3-pundiga stycken ,Regementsstycke
Detta 3-pundiga regementsstycke (av brons eller järn) har av många ansetts som det mest karakteristiska i Gustav II Adolfs artilleri.
Upphovsmannen var sannolikt David Fredrik von Siegroth. Den lätta versionen gjuts första gången 1629 i Stockholm och prövades i kriget i Preussen samma år.
Genom dess införande i organisationen öppnas vägen för ett mera direkt understöd av infanteriet (och kavalleriet) under anfallsstrid än vad som förut ansetts möjligt.
Det 3-pundiga regementsstyckets kaliber var ca 7,5 cm.
Eldrörets längd var 17 kaliber, dvs. 1,275 m och vikten ca 138 kg.
12-pundiga stycken
Det 12-pundiga stycket utgjorde ett mellanting mellan det tunga och det lätta artilleriet. Av denna typ fanns två slag, nämligen fältstycken samt skeppsstycken, de förstnämnda med en eldrörsvikt av omkring 600 kg, de senare med en vikt av 800-1000 kg, beroende på eldrörslängden 1,9 respektive 2,25 m.
Till bägge typer hörde såväl låda som förställare och i begränsad omfattning även blockvagn för fältstyckena.
Det 12-pundiga styckets kaliber var cirka 12 cm.
24-pundiga stycken
Det 12 pundiga styckets främsta uppgift var att skjuta "press", dvs. bräsch i murar och dylikt. Man ansåg att de var oumbärliga när man skulle betvinga en befäst ort.
Av den 24-pundiga pjäsen användes i fältarmén två (tre) typer.
En tyngre för "press" vägande cirka 2,5 ton, en lättare för bataljer med en eldrörslängd av omkring 3,6 m, samt en mycket lätt variant med en eldrörsvikt av omkring 1,2 ton och en eldrörslängd av omkring 2,6 m.
Det 24-pundiga styckets normala kaliber under början av 1600-talet var 15 cm. Kalibrarna kunde ännu variera inom en cm.
Till det 24-pundiga stycket hörde också lavett, ovan benämnd låda av ek eller bok samt en blockvagn (fyrhjulig eldrörsvagn).
Läderstycke
Försök gjordes med det 3-pundiga läderstycken under 1620-talet.
Detta läderstycke skall dock inte förväxlas med det 3-pundiga regementsstycket som kom att ingå i 1630 års artillerisystem.
Läderstycket var endast en pjäs ur en bred försöksserie, som slutligen ledde fram till det 3-pundiga regementsstycket.
Läderkanonen introducerades i Sverige av infanteriöversten Melchior von Wurmbrandt, en kondottiär av tysk börd, som 1625 trätt i svensk tjänst. Han lyckades intressera konungen för sitt förslag till en extra lätt fältkanon, till vilken han sade sig ha fått idén från Schweiz, där han uppgav sig ha varit närvarande vid försök med en dylik pjäs 1622.
Stommen till det 3-pundiga läderstycket utgjordes av ett kopparrör "tunt som pergament", vilket i sin bakre del omslöts av järnringar eller järnskenor av varierande tjocklek. Skenorna och röret lindades med tjocka rep, som mellan varje varv fixerades med ett slags kitt. Det sålunda färdigställda eldröret erhöll därefter ett överdrag av hårt läder och ytterst en täckning av smorläder som skydd mot yttre åverkan. Det färdiga styckets eldrörsvikt uppgick till 11 lispund (omkring 74 kg). Tillverkningen skedde bland annat vid Julita bruk i Södermanland.
De Wurmbrandtska styckena tillverkades under åren 1626-1629.
De prövades i polska kriget under tygmästare Ludvig Ripps ledning, dock helt utan framgång, varför typen senare kasserades. Den reella anledningen till "kassationen" var pjäsernas låga eldhastighet på grund av snabb överhettning och de därefter följande riskerna för pjässprängning och självantändning.
Man gjorde aven försök med 6- och 24-pundiga läderstycken.
